15/3 en levande ängel, som hon var
ibland undrar man hur denna värld egentligen fungerar. vad finns all rättvisa? hur kan folk ens tro på gud? helt seriöst, allt säger sig själv.. om den där jäkla gud skulle finnas skulle inte folk få gå bort för sina käraste. aldrig i livet. skitsnack alltihop. och hur kan det finns mening med saker och ting? jag kommer aldrig förstå meningen med att gå bort från livet när man är så ung, precis gått klart skolan och ska börja med livet. jag önskar ibland att gud verkligen finns, och gör satt allt jävla skit inte händer. saknaden av natalie är fruktansvärd och idag brast verkligen allting igen.
hur jag än tänker, så kommer jag aldrig fram till någonting. natalie var så fin och så lycklig. hon hade allt. varför? kommer jag någongång få svar på den frågan? varför? antagligen inte. för det finns inga ord.. inga ord räcker till. finns inge ord som kan förklara saknaden och allt. när kommer man förstå? att hon är borta? att hon är död? att det är hennes grav jag hälsar på och tänder ett ljus?
idag när jag och sanna åkte till graven och tände ett ljus, kom hennes pappa.. vi pratade lite. men när jag kom till bilen så brast bara allting. det kändes helt plötsligt verkligt. hon är borta, hon är död. hon finns inte levande som en ängel hon var, nu är hon en riktigt ängel som lyser upp i himmelen. men det kändes bara så konstigt och fick en så stor klump i magen. att se han, och att höra han säga att han var där varjedag. jag kan inte förstå hur nataliés familj har det, de var så underbara mot varandra. jag fick bara inte fram nå ord när jag stod där. vad finns de för ord att säga? jag fick ur mig, " sköt om er" samtidigt som de bara snurrade massa ord jag ville säga, så kom de inget.. det kändes så himla konstigt bara. jag kände mig bara värdelös.
natalie gjorde en alltid så glad, hon lyste alltid upp. en solstråle som var så varm. att krama om henne, att prata länge i telefon med henne. när vi försökte göra en kladdkaka..
när jag började vara med natalie så kändes de som att vi hade känt varandra hela livet. allt så sig självt hela tiden. vi hade alltid varandra. hon fanns alltid där för en, natt som dag.
men jag vet att hon fortfarande finns för mig, fast på ett annorlunda sätt ni vet. ibland känns det skönt att fälla en tår innan man somnar, får då känns det som att hon är vid en och ger en stor mysig kram.. det bara känns så.
och jag hoppas, att en dag få träffa henne och se hennes fina leénde.
jag vet inte ens varför jag skriver, för det kommer aldrig finnas ord för allt.
hon kommer alltid vara den finaste ängeln, och jag kommer alltid sakna och älskar henne. precis för den hon just var, underbar... <3
nu måste jag försöka sova, ska upp imorgon och vara barnvakt hela dagen åt älskade casper, så ska vi hämta upp felix på dagis med. glad att jag har dom, som mina solstrålar idag.. <3
hur jag än tänker, så kommer jag aldrig fram till någonting. natalie var så fin och så lycklig. hon hade allt. varför? kommer jag någongång få svar på den frågan? varför? antagligen inte. för det finns inga ord.. inga ord räcker till. finns inge ord som kan förklara saknaden och allt. när kommer man förstå? att hon är borta? att hon är död? att det är hennes grav jag hälsar på och tänder ett ljus?
idag när jag och sanna åkte till graven och tände ett ljus, kom hennes pappa.. vi pratade lite. men när jag kom till bilen så brast bara allting. det kändes helt plötsligt verkligt. hon är borta, hon är död. hon finns inte levande som en ängel hon var, nu är hon en riktigt ängel som lyser upp i himmelen. men det kändes bara så konstigt och fick en så stor klump i magen. att se han, och att höra han säga att han var där varjedag. jag kan inte förstå hur nataliés familj har det, de var så underbara mot varandra. jag fick bara inte fram nå ord när jag stod där. vad finns de för ord att säga? jag fick ur mig, " sköt om er" samtidigt som de bara snurrade massa ord jag ville säga, så kom de inget.. det kändes så himla konstigt bara. jag kände mig bara värdelös.
natalie gjorde en alltid så glad, hon lyste alltid upp. en solstråle som var så varm. att krama om henne, att prata länge i telefon med henne. när vi försökte göra en kladdkaka..
när jag började vara med natalie så kändes de som att vi hade känt varandra hela livet. allt så sig självt hela tiden. vi hade alltid varandra. hon fanns alltid där för en, natt som dag.
men jag vet att hon fortfarande finns för mig, fast på ett annorlunda sätt ni vet. ibland känns det skönt att fälla en tår innan man somnar, får då känns det som att hon är vid en och ger en stor mysig kram.. det bara känns så.
och jag hoppas, att en dag få träffa henne och se hennes fina leénde.
jag vet inte ens varför jag skriver, för det kommer aldrig finnas ord för allt.
hon kommer alltid vara den finaste ängeln, och jag kommer alltid sakna och älskar henne. precis för den hon just var, underbar... <3
nu måste jag försöka sova, ska upp imorgon och vara barnvakt hela dagen åt älskade casper, så ska vi hämta upp felix på dagis med. glad att jag har dom, som mina solstrålar idag.. <3
Kommentarer
Postat av: Zarro
Mia! Du hittar orden galant! Hon var och fortfarande är den underbarste! Saknaden är obeskrivling. Vi fixar det sötMia! Vi gör det tillsammans! Glöm aldrig att vi fick lära känna henne. Glöm inte att jag bara är ett samtal bort. Vi är starka och fixar det även dessa jobbiga tider! Jag älskar dig Mia! <3
Postat av: Alexandra
Världen är galet orättvis:( Jag tror hennes pappa inte behövde alla dina ord, han förstår nog dom ändå. Så tänk inte på de! Tänk på alla roliga stunder ni ändå fick tillsammans :) Och ni kommer ses igen, någongång!
Postat av: lina
du skriver så fint mia! världen är absolut inte rättvis.. ryser i hela kroppen. känns bra att jag ska få träffa dig snart igen, kärlek till dig gumman!
Trackback
